pesten, även kallad böldpesten, är en sjukdom som sprids av gnagare. Den drabbade Kalmar i början av september 1710 genom att över- och underskepparna på kronoskeppet Halland medförde pesten från Stockholm. De sjuka fördes i land och genom oförsiktighet drabbades snart kantor Bechstadius familj på Kvarnholmen. Härifrån spred sig sjukdomen snabbt över hela staden och ut på landsbygden. Alla smittade hus isolerades och märktes med vita kors. Gymnasiet och skolan i Kalmar stängdes, och det förbjöds att begrava kropparna under golvet i domkyrkan vilket annars var brukligt vid den tiden. Först efter närmare ett halvt år, i februari 1711, fick man bukt med sjukdomen. Då hade 862 av stadens knappt 2 000 invånare avlidit i pesten, bl.a. läkaren Mathias Nyman. I Södra Möre härad dog 3 253 personer och i Norra Möre, Stranda och Handbörd tog farsoten 4 170 personer. Pestkyrkogårdar anlades på betryggande avstånd från befolkningen, bl.a. på Björkenäs, Stora respektive Lilla kyrkogården. Av Stora kyrkogården finns idag inga synliga spår men efter den Lilla kyrkogården, ca 25 meter lång och 15 meter bred, syns rester av den omgärdande muren. 
För dem som avled i pesten finns i dödsböckerna ingen uppgift om kyrkogårds- eller kristlig begravning. Det är ingen slump att sådana uppgifter saknas, eftersom regeringen senare ålade prästerna och allmogen att inte tillåta att någon som avlidit i pesten fick begravas i kyrkan eller på kyrkogården. Prästerskapet förbjöds att vid vite av 50 daler silvermynt bevista någon begravning. Efter en tyst överenskommelse överträdde man snart regeringens befallning, så att de anhöriga kunde begrava sina döda i linjer på kyrkogården varefter prästen kunde förrätta jordfästningen.
BB