Kalmars köpingar var under olika tider Figeholm, Döderhultsvik, Påskallavik, Mönsterås, Pataholm och Bergkvara. Redan under medeltiden stadgades att all handel skulle ske i stad och s.k. landsköp var ej tillåtet. Dessutom erhöll städerna privilegier att på lämpliga platser ha ›marknadsplatser och fasta handelsplatser, s.k. lydköpingar, där stadens borgare kunde handla med allmogen. För att idka handel var man tvungen att vara edsvuren borgare och äga fastighet i Kalmar. De anställde ofta bodbetjänter eller köpdrängar som skötte handeln på plats. Med säkerhet var sedan 1500-talet Pata, sedermera Pataholm, en sådan plats. I Kalmar stads privilegiebrev 1620 uppges rätten till fem lydköpingar, nämligen en vid Borgholms slott, en i Ölands södra mot, en i Brömsebro, en i Linneryd i Konga härad och en i Mölstadsås, det som senare blev Mönsterås. Detta innebar inte att dessa fem platser kom att bli lydköpingar. Vid Borgholms slott kom den att heta Borgehamn, senare staden Borgholm, men någon köping blev det aldrig. Ej heller blev det någon köping på södra Öland men 1820 blev Mörbylånga en köping av det moderna slaget, en friköping. De lydköpingar som planerades i Brömsebro och Linneryd kom heller aldrig till stånd. I stället för Brömsebro överflyttades 1683 rätten till Bergkvara och rättigheten till handel delades då med nyanlagda Karlskrona. Figeholm var sedan 1500-talet i Västerviks borgares händer, men 1735 gick man miste om denna handel genom att rättigheterna överfördes till Kalmar. År 1797 gjordes en ansökan att Figeholm skulle få stadsrättigheter men den avslogs. Döderhultsvik begärde 1646 att bli köping men begäran avslogs. Senare kom den dock att upptas som lydköping under Kalmar och efter flera försök att få stadsrättigheter, bl.a. på grund av protester från Kalmars borgare, fick man stadsrättigheter 1856 under stadsnamnet Oskarshamn. Dokument tyder på att Påskallavik år 1689 blev lydköping till Kalmar. Mönsterås har ett medeltida ursprung som handelsplats i Kalmars handelsområde och blev den enda av de fem köpingar, som angavs i privilegiebrevet från 1620, som blev en lydköping till Kalmar. Även Mönsterås hade begärt att få stadsrättigheter, 1786, men fått avslag. År 1862 fick köpingar i Sverige rätt att bilda egna kommuner och samma år blev Mönsterås, som enda köping av Kalmars gamla lydköpingar, egen kommun. Figeholm blev dock 1877 köping. Efter 1864 års lagstiftning om fri näringsutövning var det gamla stadsmonopolet helt avskaffat. Mer att läsa: Liss-Eric Björkman, Köpingar i Kalmarbygden och på Öland, ingår i SCGC XXXVII, 1993.
BB
OBS. har du synpunkter på texten, skicka då gärna in kompletteringar/ändringar.
|
|
Senast uppdaterad ( 2009-04-07 )
|
