Kalmar fästning

Kalmar var på 1600-talet en av rikets största städer och flyttades genom ett kungligt beslut. ›Kalmarkriget 1612–1613 visade hur illa belägen staden var alldeles intill slottet. Då erövrades nämligen slottet och den gamla staden av danskarna, som plundrade och ödelade staden eftersom dess murar, vallar och vallgravar blivit omoderna och svåra att försvara mot den nya tidens slagkraftiga artilleri och utökade skottvidd.K på Kvarnholmen började planeras på 1630-talet och anläggningsarbetena påbörjades på 1640-talet. Den omfattade nio ›bastioner och vallar samt på fastlandet ravelinen ›Prins Carl, några utanverk och ›Betäckta vägen. Stadsbebyggelsen skulle samtidigt flyttas från slottets närhet till ett säkrare läge. Tillsammans med Kalmar slott skulle K bli en stark gränsfästning mot Danmark och även en stödjepunkt för den svenska flottan. Gränsen till Danmark gick då vid Brömsebro, fyra mil söder om Kalmar. Anslagen till fortifikationen var mestadels små och utbetalades med stor fördröjning, vilket gjorde att arbetena drog ut på tiden. Stora delar av K kan upplevas än i dag. Flera bastioner, delar av vallar och murar är bevarade, dessutom finns det markeringar i gatunätet, som visar var bastioner och vallar har legat.

Bakgrund, planering och beslut

Med Kalmarkriget i minnet och det ständigt levande hotet från Danmark började diskussioner i riksrådet om stadens eventuella flyttning. Gustaf II Adolf ansåg att  den bästa platsen för Kalmar stad var Kvarnholmen med sitt kringflutna läge och sina djupa stränder. År 1636 förbjöds vidare bebyggelse i Gamlastan. De första uppgifterna om en planläggning av Kvarnholmen för försvarsändamål framgår av Axel ›Oxenstiernas uttalande i riksrådsprotokoll den 11 maj 1639. I riksrådets plan ingick även att flytta stadsbefolkningen till Kvarnholmen från den medeltida staden vid slottet. Den nya fästningen skulle utformas utifrån moderna fortifikationsidéer. Fortifikationsingenjören Johan Fredrik ›Meijer började mäta upp och utföra ritningar över Kvarnholmen och samtidigt upprättade fortifikationsingenjören Olof Hansson ›Örnehufvud en dessin för Kvarnholmens befästning. Den äldsta kartan över befästningsverken på Kvarnholmen hette Calmar 1639. Af Johan Meijer afritat. Ritningen visar två fästningsalternativ och Kvarnholmens dåvarande  strandlinje.  Redan i slutet av 1640 hade drottning Kristinas förmyndarregering beslutat om flyttningen, men den verkställdes inte förrän tio år senare och kan inte anses avslutad förrän  1657. I ledningen för fästningsbygget stod generalen, senare fältmarskalken Lars ›Kagg. För utformningen svarade först fortifikationsingenjören Olof Hansson ›Örnehufvud, som baserade sitt arbete på Meijers karta. Tanken var att slottet och den nya staden skulle försvaras från K. När ett nytt krig utbröt mot danskarna 1644 avstannade arbetet, men i januari 1646 beslutade man att fortsätta byggandet. Fästningens utformning ändrades flera gånger och även planen för bebyggelsen inne i fästningen. Magistraten tillfrågades om utläggningen av tomter. Projektet stadfästes år 1651 genom att drottning Kristina undertecknade Wärnschölds plan över den nya staden med 360 tomter och även nya kvarter på Malmen för den fiskarbefolkning, som tvingades flytta bort från Kvarnholmen. Planer fanns också på att riva Kalmar slott och förlägga det till nuvarande ›Laboratorieholmen samt att skapa en befäst hamn mellan det nya slottet och K, men detta genomfördes aldrig. År 1660 hade man hunnit bygga bastionen Gustavus Magnus samt den del av bastionen Gustavus Primus som låg på fast mark. Bastionen Christina Regina var klar 1674samt ett stycke av stödjemuren till bastionen Carolus Nonus. Dessutom hade man uppfört dammar runt hela Kvarnholmen. Året efterutbröt krig med Danmark, varför man i all hast kastade upp en jordvall i bastionform runt holmen från bastionen Carolus Nonus till bastionen Christina. På landpolygonen, som delvis var färdig, utfördes kanonbankar som bestyckades med kanoner. Se bild! Utformningen ändrades 1647 till att fästningen endast skulle försvara den nya staden på Kvarnholmen. Fortifikationsingenjören och generalkvartermästaren Johan ›Wärnschöld upprättade därför ett nytt förslag till en större fästning med tre stora bastioner mot fastlandet, ›Gustavus Primus Rex, ›Gustavus Magnus Rex, ›Christina Regina och sex något mindre mot sjösidan, tre i norr, ›Carolus Philippus Dux, ›Carolus Gustavus Rex och ›Carolus Nonus och tre i söder, ›Johannes Rex, ›Ericus Rex, ›Regeringen. Runt holmen upprättades ett dubbelt pålverk för att hindra fientliga fartyg att komma tätt inpå fästningen. På några kringliggande småholmar byggdes försvarsverk för att försvara sunden mellan dem.

    År 1681 övergick ansvaret till generalkvartermästaren Erik ›Dahlberg som, tillsammans med fortifikationsofficerarna Virgin och Rehbinder, var kritisk till att kanonserviserna var för trånga, att arbetet utförts efter gammalmodig krigsföring och att arbetet förfuskats av oskickliga och civila ledare, såsom Anders Olofsson ›Bergh, Magnus Gabriel ›Craelius. När man äntligen fått en kunnig person i fästningsbyggnadskonsten, kaptenen Daniel ›Schmidt, då saknades såväl penningar som nit hos konungen för fästningsbyggande. Dahlberg ändrade formen på de ännu inte färdiga bastionerna Johannes Rex och Ericus Rex samt anslutande vallar. Mellan bastionerna Ericus Rex och Regeringen skapades stödjemurar i form av valv, bland annat ›Preussarvallen som innehöll proviantförråd och ›kasematter. 

Tvärsnitt genom  genom fästningsvallen på Kvarnholmens västra sida

Fästningsbyggandet 

År 1641 började arbetet med markplanering och utfyllnader i vattnet, framför allt av den djupa viken på holmens norra sida, och utplaning av de två låga grusåsar som löpte i öst-västlig riktning. Arbetskraften utgjordes till en början av knektar från Kronobergs regemente. Arbetena pågick till 1647 under överinseende av Kagg och leddes av Meijer och Wärnschöld. Som förberedelse skeppades det över sten från Öland. Fortifikationsingenjören Anders Olofsson Bergh deltog i ledningen av fästningsbygget från 1655. Arbetena pågick till 1700, när det stora nordiska kriget började. Då avbröts byggandet för att aldrig återupptas trots att K ännu inte var färdig. Fästningsbyggandet var komplicerat eftersom de flesta bastioner och vallar till största delen byggdes på havsbotten och kom att ligga i öppet vatten. Därför utfördes fördämningar, så kallade kajdammar, vilka tömdes med pumpar drivna av hästar och väderkvarnar. Därefter grävde man ner till fast botten och lade en murad fot av grova stenblock. På ömse sidor om denna fot slogs rader av pålar ner för att stenblocken inte skulle glida isär. Här murades sedan den egentliga fästningsvallen upp av tätt sammanfogade stenblock. Yttervallen kläddes med av stenklyvare handspräckt, jämn sten och innanför fylldes på med jord i omgångar till en kanonbank. På bastioner och sträckvallar  mot väster tillkom en lägre del med bröstvärn och plats för försvarare, en faussebraye. Se bild! Fästningsbyggandet pågick i stort från 1658 till 1697. Under Karl XII:s regeringstid ansåg man sig inte behöva arbeta med fästningen. När det nordiska kriget bröt ut 1700 var befästningen långtifrån färdig och byggnadsarbetet återupptogs aldrig. Delar av vallen mellan Carolus Nonus och Carolus Gustavus Rex rasade i Malmfjärden 1713 och följande år en del av Gustavus Primus. Ryska krigsfångar användes till att på 1740-talet återuppföra vallarna. År 1752 klagade överste Virgin, fortifikationsbefälhavare i Kalmar, till Kungl. Maj:t på brister i fästningen. På flera ställen saknades jordvallar, på andra platser saknades bröstvärn. Kanonbankarna var för korta vilket medförde medförde att kanonerna vid rekylen störtade ner från vallen.

Tvärsnitt genom fästningsvallen på Kvarnholmens södra, östra och norra sida

Avveckling

År 1786 började Kalmar fästning avvecklas steg för steg. Det beslöts att Kalmar inte längre skulle vara fästning och garnisonenin 1792. Fem år senare kom en kunglig befallning om att ›stadsportarna skulle lyftas av. Kalmar blev då för första gången en öppen stad, där portarna inte öppnades på morgonen och stängdes på kvällen. Som nästa steg blev fästningsverken utdömda som försvarsverk 1822 och kommendanturen avskaffades två år senare. Omkring 1850 befann sig vallarna i ett synnerligen vanvårdat skick, särskilt mot Malmfjärden gapade stora hål i vallmuren. Kronans fortifikationsjordar, som innehöll mark för bastioner, vallar m m, överläts till kyrkan 1859 för evärdelig tid. Lantmätaren C J A ›Magnét upprättade år 1860 en plan över ›fortifikationsjordarna, som skulle användas till en ny kyrkogård, planteringar och promenadstråk. År 1863 övertog staden större delen av dessa marker. Följande år beslutade stadsfullmäktige, att som nödhjälpsarbete rasera vallarna, vilket påbörjades på Kvarnholmens norra sida. Då försvann bastionerna Carolus Nonus, Carolus Gustavus Rex och Carolus Philippus Dux samt stadsportarna mot Malmfjärden. Preussarvallen revs år 1878 för att bereda plats för utbyggnader av Kalmar Ångkvarn. Bastionen Gustavus Magnus genomskars på 1850-talet när ›Tullbron byggdes, och en annan del ner mot Stationsgatan försvann när järnvägen drogs fram 1874. I början av 1900-talet anlades västra delarna av Larmgatan, Södra Långgatan och Ölandsgatan samt Skeppsbrogatan, vilket utplånade bastionen Christina Regina. Under 1930-talet renoverades bastionen Carolus Philippus liksom bastionen Regeringen, Holmporten och vallarna närmast intill. På liknande sätt återuppstod en del av vallen norr om kvarteret Muren 1946. Ytterligare ett muravsnitt byggdes upp i nordöstra hörnet av kvarteret Gesällen på 1980-talet.

SHm

Modell av Kalmar fästning, Kalmar läns museum