KALMAR LEXIKON

EN UPPSLAGSBOK OM KALMAR KOMMUN FRÅN FÖRR TILL NU

Djurklou, Nils, landshövding 1755-1757, blev efter två år som landshövding chef för Kalmar regemente.

Döda skeppens vik kallades den vik i Kalmar hamn som fram till slutet av 1970-talet fanns längst in i Nya hamnbassängen och var den sista resten av Barlastholmskanalen. I folkmun fick den sitt namn genom att där låg utrangerade fartyg och rostiga pråmar. Viken var rester av Barlastholmskanalen som tidigare band samman Ölandshamnen och Nya hamnbassängen. Den fylldes delvis igen 1921 för att skapa en fast förbindelse med Barlastholmen. D låg i nuvarande kvarteret Maskinisten.
BB
 

Döden är namnet på ett grund i inloppet till Kalmar hamn. Det ligger ca 300 m norr om segelleden Kalmar–Färjestaden och ca 100 m öster om huvudsegelleden i Kalmarsund.

BB

Dominikanerkloster Dominikankloster upprättades främst under 1200-talet. Dominikanorden stiftades av den helige Dominicus och stadfästes av påven 1216. Dess ursprungliga namn är Predikar-orden och efter sin svarta kappa kallas de ofta svartbröder. De försörjde sig främst genom allmosor och donationer men var en väletablerad institution i det medeltida samhället. Munkarna hjälpte till med olika världsliga göromål som hade med rättsliga och ekonomiska uppgörelser att göra. Klostret ägde skepp och kvarnar samt tjänade som härbärge och sjukvårdsinrättning. Dess styresman benämndes prior, undervisningen bestod av teologi och filosofi och med sin goda utbildning blev många prästbröder biskopar. Andra viktiga angelägenheter var att predika, läsa mässor och ta emot bikt. I Kalmar fanns både ett munkkloster, som låg vid slottet, och ett nunnekloster på platsen för det nuvarande stadsbiblioteket. Brödernas lokaler kallades konvent, eftersom de var bas för mer utåtriktad verksamhet. Konventet eller klostret anlades 1232 eller 1243 och dessa årtal brukar anses som viktiga för att bestämma staden Kalmars tillkomst, eftersom dominikanerna genomgående slog sig ner i städer. När orden etablerades i Kalmar var det i samverkan med kronan och stadens stormän och den kom att bidra till utvecklingen av det medeltida Kalmar. Sven Rosman och Harald Åkerlund gjorde på 1920- och 1930-talen utgrävningar av munkklostret och stötte på rester av kraftiga murar. Man fann också rester av ett torn med kraftiga murar. Vid klostrets norra länga låg förmodligen klosterkyrkan som var helgad åt Jungfru Maria. Klostret var försett med en korsgång omkring en blomsterträdgärd med brunn, medan köks- och fruktträdgården låg mellan byggnaderna och stadsmuren. Klosterbyggnaderna revs vid mitten av 1500-ta1et och stenar och spikar användes till slottets nybyggnader. Nunneklostret, som låg vid Systraströmmen, instiftades av en from och förmögen kvinna 1299. När det grundades erhöll klostret ett stort godskomplex av handbördsflickan Benedikta Holmstensdotter, vars gårdar låg i Emådalen. Klostret var främst en institution för adelsfröknar som levde på avkastningen av sina medförda gods. Gudstjänstlivet vände sig främst till systrarna och var inte så utåtriktat som brödrakonventets. Klostret var vigt till Johannes döparen och hade en egen S:t Johanneskyrka med kyrkogård. Läget var ofördelaktigt, eftersom det kunde utnyttjas av danskarna vid de många krigen runt Kalmar. Systrarna överfördes därför till Skänninge och redan 1523 kunde svenskarna förlägga sina fänikor i det övergivna klostret, som revs åren därefter. Rolf Stern 2007-12-29